Opera i veckan - लालालालाला
Musikälskare! Det är dags för ett nytt avsnitt av succéserien
OPERA I VECKAN
med Brigitte Nelsson.
Den här veckan handlar det om operan Den studsande omgivningen med libretto av Pyfflo Klomf och musik av Karlastrid Sipp och Eva-Konrad Humperdinck. Operan är en enaktare med stora utmaningar för scenografen, sångarna och i någon mån också för publiken.
Typiska inslag i ljudbilden, som är nyskapande och... annorlunda, är cymbaler försedda med skumgummi (ploff, ploff, ploff), tandpetare som träs in i tejpade ballonger (iiiiih) och banjo (inte baño).
Operan utspelar sig i gummifabriken Glada fodralet. Vi möter i öppningstablån fabriksarbeterskan Chempa, som sjunger arian När små maskiner i verksta'n. Hennes kollega och hemliga förälskelse, arbetaren Bongu, kommer in, och de börjar När små ångpuffar av känslor. Är det möjligt att han också är attraherad?
Men tutan ringer (vilket i sig är en bedrift), och arbetet börjar. Den godmodige men klent begåvade på förståndsområdet direktören Direktör Vinte kommer in iklädd klockkedja och lite till och sjunger inte alls. Alla verkar trivas. Man tillverkar roliga gummiartiklar till hela världen (främst kakeldekorationer till lantkök).
Och nu kommer fabrikens ledande och ende forskare in. Det är doktor Mombaza Bombalompaklomb, en spetig titan med vitt hår och haklapp. Banjosektionen löper amok. Man förstår så småningom att det är han som är skurken. (När han vänder på sig och man ser skylten på hans rygg.) Han har en ny idé för fabriken. De skall tillverka radergummit Schkum. I
arian När mina gummin raderar klargörs doktorns världssyn. Han vill sudda bort all ondska. En sympatisk tanke, om den inte inbegrepe användandet av en mycket farlig kemikalie (lut) i gummiblandningen. Arbetarna är oroliga och vänder sig till direktören i den gripande melodin När små gasmasker i mångfald. Men direktören äter krämbullar, ingen förstår vad han säger, ett träd blockerar utgången (det blåser ute) och doktorn sätter på eget bevåg igång med produktionen.
Ur gummimassemaskinen (X3000Svällo) väller nu radergummikletet. Det har fått spatt och jäser ohejdat. Scenen fylls av kladdigt klet. Av oförklarlig anledning kommer hjälpredan i personalmatsalsköket, Stina, in, och sjunger arian När kolan räcker till alla, med en glad uppsyn, innan hon sveps med av gummikletet och som en mänsklig studsboll försvinner ut genom ett fönster. Hvarför skola människor studsa?
Alla andra fastnar i kladdet och tar sig inte loss. Dirigenten börjar få problem med att hålla gummit borta från cymbalerna, men stoppar ner så mycket han kan i bastuborna. Pukorna är redan fulla och har fått ett helt nytt ljud.
Men så slutar operan med att kompositörerna kommer in och konstaterar att de har skrivit fel. Mitt i arbetarnas räddningsvädjan När som små gummin kollapsar ropar de: "Det skall inte vara gummin, Karlastrid, det skulle vara När som små gummors kolapåsar!". Det visar sig alltså att de läst fel i librettot och att operan handlar om manufakturtillverkning på frivilligbasis av ekologisk kola från Gotland. Luften går ur det hela och publiken skickas hem med varsin trasig ballong som minne av en kväll då TV skulle ha varit ett alternativ.
/ Brigitte
Typiska inslag i ljudbilden, som är nyskapande och... annorlunda, är cymbaler försedda med skumgummi (ploff, ploff, ploff), tandpetare som träs in i tejpade ballonger (iiiiih) och banjo (inte baño).
Operan utspelar sig i gummifabriken Glada fodralet. Vi möter i öppningstablån fabriksarbeterskan Chempa, som sjunger arian När små maskiner i verksta'n. Hennes kollega och hemliga förälskelse, arbetaren Bongu, kommer in, och de börjar När små ångpuffar av känslor. Är det möjligt att han också är attraherad?
Men tutan ringer (vilket i sig är en bedrift), och arbetet börjar. Den godmodige men klent begåvade på förståndsområdet direktören Direktör Vinte kommer in iklädd klockkedja och lite till och sjunger inte alls. Alla verkar trivas. Man tillverkar roliga gummiartiklar till hela världen (främst kakeldekorationer till lantkök).
Och nu kommer fabrikens ledande och ende forskare in. Det är doktor Mombaza Bombalompaklomb, en spetig titan med vitt hår och haklapp. Banjosektionen löper amok. Man förstår så småningom att det är han som är skurken. (När han vänder på sig och man ser skylten på hans rygg.) Han har en ny idé för fabriken. De skall tillverka radergummit Schkum. I
arian När mina gummin raderar klargörs doktorns världssyn. Han vill sudda bort all ondska. En sympatisk tanke, om den inte inbegrepe användandet av en mycket farlig kemikalie (lut) i gummiblandningen. Arbetarna är oroliga och vänder sig till direktören i den gripande melodin När små gasmasker i mångfald. Men direktören äter krämbullar, ingen förstår vad han säger, ett träd blockerar utgången (det blåser ute) och doktorn sätter på eget bevåg igång med produktionen.Ur gummimassemaskinen (X3000Svällo) väller nu radergummikletet. Det har fått spatt och jäser ohejdat. Scenen fylls av kladdigt klet. Av oförklarlig anledning kommer hjälpredan i personalmatsalsköket, Stina, in, och sjunger arian När kolan räcker till alla, med en glad uppsyn, innan hon sveps med av gummikletet och som en mänsklig studsboll försvinner ut genom ett fönster. Hvarför skola människor studsa?
Alla andra fastnar i kladdet och tar sig inte loss. Dirigenten börjar få problem med att hålla gummit borta från cymbalerna, men stoppar ner så mycket han kan i bastuborna. Pukorna är redan fulla och har fått ett helt nytt ljud.
Men så slutar operan med att kompositörerna kommer in och konstaterar att de har skrivit fel. Mitt i arbetarnas räddningsvädjan När som små gummin kollapsar ropar de: "Det skall inte vara gummin, Karlastrid, det skulle vara När som små gummors kolapåsar!". Det visar sig alltså att de läst fel i librettot och att operan handlar om manufakturtillverkning på frivilligbasis av ekologisk kola från Gotland. Luften går ur det hela och publiken skickas hem med varsin trasig ballong som minne av en kväll då TV skulle ha varit ett alternativ.
/ Brigitte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar