Opera i veckan ऊपर ई वेक्कन

Hej på alla glada operavänner!

Det är dags igen för ett underbart avsnitt av Opera i veckan. Det är nästan ingen som har velat se en uppsättning av den förra operan, men det blir det säkert ändring på nu. Operan nu heter

Den lilla grodan

och är komponerad av Skria Wagner, som även knypplat ihop texten och bestämt scenografin.

Operan utspelar sig på ett näckrosblad på en liten sjö i en liten landskapsidyll i ett litet land i en liten stund. Den har tre akter och instrumenten som spelas är lite speciella. Främst är de sju klarinetterna, de nio oboerna och de tio rörflöjterna. Andra instrument är harpa, varpa och värpande höns. En flygel förekommer i sista akten.

Akt I börjar en stilla sommarmorgon med att huvudrollen, grodan Harapadonga, sitter på sitt näckrosblad omgiven av hela den underbara naturen, men hon är olycklig. Ingen vill kyssa henne. Hon kväker arian Che gelida mattina som tolkas till turkiskt teckenspråk av en konstig tolk från tolkförmedlingen. Grodan är iförd gröna trikåer, tolken är inte iförd gröna trikåer och därför är operan barnförbjuden.
När solen stiger lite högre sjunger den Varför gråter du, lilla groda?, en väldigt känslomässigt efterbliven sång som inte alls fått utmärkelser i litterära tidskrifter. På premiären spelades solen av Olmar Lövenkramp-Trusk, en nätt baryton på 137 kilo, och ena linan som höll honom uppe över sjön sprack, varvid primadonnan Gunella Kavring (i rollen som grodan) lät förvånad på ett oerhört naturligt sätt. Det skulle hon emellertid icke, så publiken fick pengarna tillbaka.
In från höger kommer en vänsteraktivist, Kunde Svan, och fångar grodans attraktion. Hon vill ha honom! Som alla grodor drömmer hon om att bli förvandlad till en prins (det är dock inte alla grodor som är gender confused). Vänstermannen simmar dock förbi henne till förmån för en tête-à-tête med en ful ankunge, som har dyslexi och får skäll av sina styvsystrar för att det inte är rengjort i spisen. Grodan sjunger arian Je ne veux pas que Tuttan aille, till stort besvär för tolken som viftar så ordentligt att han eller hon flyger iväg till ett mycket lyckligare liv.

Akt II. Grodan är deppig. Inte ens försöken att titta på Ping-pong i bygget, den asiatiska versionen av en engelsk komedi, muntrar upp. TV:n ramlar i vattnet och det blir kortslutning. Några valkyrior från en annan uppsättning lånas in och får hålla i ficklampor, medan grodan sjunger Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.
När ljusteknikern har lagat lyset, kommer en glad och trevlig och helyllepräktig familj in från vänster. De picknickar på gräsmattan. Grodan tycker att pappan, Rodolfo, ser trevlig ut i sina tajta jeans, stickade jacka och espadriller. Hon hoppar rätt mot honom under den sju minuter låga arian Pang på Rodolfo, men missar (han har nämligen tid att flytta sig när den gröna slemprojektilen kommer åkande i ultrarapid), och hamnar i flickan Stinas kola. Brun, förnedrad och ovanligt söt, dock icke till utseendet, hoppar hon ned i vattnet för att slippa nesan och slicka näsan. Familjen sjunger Somewhere over the rainbow the edelweiss bloom everything is great in America och går glada ut.

Akt III börjar och publiken lyssnar på den trettiosju minuter långa ouvertyren, som hamnat på fel plats, men orkestern låtsas som ingenting. Grodan sitter och tittar på sin omvärld. Det är fortfarande ingen som vill kyssa henne. In kommer en designer, som blir alldeles lyrisk, ritar en bild av grodan och försvinner till ett möbelvaruhus med en lysande idé. Men vad vet grodan om det? Hon sjunger operans sista musiksnutt, Jag kunde sjungit Puccini istället men tänkte att det icke var någon brådska med Tosca, ser grinig ut, spränger sufflörluckan i flera små bitar och går därifrån. Ned från skyn ur ett flygplan som passerar ramlar en grodformad kudde och ett överdimensionerat Pris för bästa design, men det är så dags. Pianisten gör kvällens mest underskattade insats och spelar ett ciss och sedan går alla hem och pratar om något annat.

Operan är väldigt ovanlig, men kan säkert tolkas metafysiskt om man vill. Uppsättningen på Lilla operan i Stora Paris sponsrades diskret av Lambi toarullar, vilka utgjorde scenografin, till stort men för vattenteknikerna, som alltid måste fylla på sjön eftersom pappret sög upp så bra. Sångarna sjöng extranumret Nog visste vi att sjön suger, men det här är ju löjligt för den imponerade publiken, och alla såg väldigt glada ut när föreställningen var slut. Det var vackert väder den dagen.

/ Brigitte